Många Tårar...

För en vecka sen såg jag att Conda haltade i hagen, misstänkte att hon fått en hovböld då det är väldigt lerigt i hegen som de gick i då, men hon hade egentligen inga riktiga hovböldssympotom förutom lite värme i hovarna och att hältan kom så snabbt.

Ringde vet och fick smärtstillande medicin att ge i några dagar, men hon blev tyvärr inte så mycket mindre halt av det.

Jag började ställa in mig på det värsta, nämligen att hältan kom från knäna, eftersom hon har pålagringar i båda framknäna så vet jag tyvärr att den dagen kommer att komma, och att det då inte finns mycket jag kan göra för henne än att låta henne slippa ha ont och få somna in och sen vakna på de evigt gröna ängarna…

Grät mig till sömns varje kväll förra veckan, vill ju verkligen inte mista min vän, men samtidigt gjorde det så ont i hjärtat att de henne halta omkring i hagen så jag kände att jag inte hade något annat val.

 

Så i söndags bestämde jag mig för att jag skulle ringa ut laserbehandlaren, laser har ju en smärtstillande verkan och även om jag nästan bestämt mig för att avliva så skulle det ju dröja några dagar och jag ville att hon skulle så lite ont som möjligt fram till dess…

När laserbehandlaren kom ut så sa hon direkt att Conda inte ser knähalt ut, utan att det ser ut att komma från hovarna, vi tog in henne och började känna o klämma på hoven, och mycket riktigt så hade hon rejält ont på en punkt fram i tån på vänsterhoven.

Gjorde ett våtvarmt omslag (packade in hoven i jodopaxdränkt bomull och plastfolie) som fick sitta över natten,  på morgonen gjorde jag om samma procedur igen plus att hon fick på sig sin gympadojja och då haltade hon inte alls mycket när jag släppte ut henne i hagen.

 

 

 

Så igår när jag kom hem från jobbet så möts jag av en nästintill haltfri Conda som kommer emot mig o gnäggar, glädjen och lättnaden jag kände då är helt obeskrivlig.

Nu får hon ha dojjorna på sig i hagen några dagar till för att skydda hoven så hoppas jag att hon blir helt ohalt.

 

Nu vill jag att det dröjer minst en evighet tills jag behöver överväga ett beslut om att skicka henne till de evigt gröna ängarna igen.